Ohly och Sjöstedt – en jämförelse

Idag kommer ett lite mer lättsamt inslag på bloggen. Idag avslutades Vänsterpartiets kongress i Uppsala. En av huvudpunkterna på kongressen var att kongressen valde Jonas Sjöstedt till att efterträda Lars Ohly som partiordförande. Jag tänkte härmed göra en högst ovetenskaplig jämförelse mellan de bägge partiordförandena, genom att jämföra Lars Ohlys invigningstal och Jonas Sjöstedts avslutningstal.

Här nedan förljer två ordmoln, med de 100 vanligaste förekommande orden i respektive persons tal. Klicka för större.
 
Lars Ohlys invigningstal

Läs hela talet här, se hela talet här
 
Jonas Sjöstedts avslutningstal

Läs hela talet här, se hela talet här
 
Detta är som sagt högst ovetenskapligt och gjort för skojs skull. Därför avstår jag från djupsinniga analyser. Det lämnar jag åt den skarpsynte läsaren.

 
 

---

I media: SVD, Expressen, GP

Vänsterpartiet ska ta täten för förbud mot bemanningsföretag

Idag beslutade Vänsterpartiets pågående partikongress att Vänsterpartiet ska ”ta täten för att återinföra förbudet mot bemanningsföretag, avskaffa möjligheten till allmän visstidsanställning och starkare begränsa arbetsgivarnas möjlighet att utnyttja timanställningar”. Ett tydligt ställningstagande och progressivt beslut. Frågan om bemanningsföretag och visstidsanställningar i avgörande i kampen om arbetsvillkoren på svenska arbetsplatser. Ett förbud mot bemanningsföretagen skulle i hög grad påverka maktbalansen mellan arbete och kapital i Sverige.

Det finns det som vill avfärda frågan om att återinföra förbudet, som togs bort av Bildt-regeringen så sent som 1992, som ogenomförbart. Som i så många andra fall gäller det att inte fastna i fällan att se den rådande situationen som självklar och oföränderlig. Bemanningsföretagens intrång på den svenska arbetsmarknaden är en relativt ny företeelse som inte består av en naturlag. Om vi vill så kan vi ta bort dem.

Efter beslutet gäller det att partiet prioriterar arbetsmarknadskampen. För partimedlemmarn att som aktivister, som arbetskamrater och som fackmedlemmar att fortsätta driva kamp på arbetsplatserna. För partiet att driva opinion för att bemaningsföretagen ska väck, så att förutsättningarna kan föränras och införa ett förbud införas vid regeringsmaktskiftet 2014.

Tack vare kongressens tydliga ställningstagande kan Vänsterpartiet vara det parti som rakryggat och tydligt står upp för vanliga arbetares intressen. De som visar att vi tar frågorna om trygghet på jobbet och arbetsrätten på alvar. Det finns en mobiliserade sprängkraft. Vänsterpartiet kan få med många på frågan.

Jag är övertygad om att just situationen på arbetsmarknaden kommer vara en knäckfråga de kommande åren, och valet 2014.

Vänsterpartiets kongress 2012

 
 

---

I media: SR, GP

Andra som bloggat: Kaj Raving, 2

En fråga om könsmakt och feministisk analys. Vänsterpartiet och EU del 4.

I mitt fjärde inlägg om Vänsterpartiet och EU vill jag fokusera på en central och viktigt kritik av förslaget till nytt EU-stycke i partiprogramet. Nämligen att programkommissionen inte helt förmått integrera en feministisk analys. Det är något som sker allt för ofta, vilket är beklämmande för Vänsterpartiet som feministiskt parti.

Jag har skrivit en motion i frågan: ”B20 Vart tog könsmaktsanalysen vägen?”. Som programkommissionen besvarat relativt positivt. Jag hoppas att vänsterpartiets kongress tar avstamp i den debatten och lyfter frågan till diskussion på kongressen.

Vänsterpartiet är Sveriges största feministiska parti.

Frånvaron av könsmaktsanalys
Jag skrev min motion då jag tycker textförslaget har en flagrant avsaknad av feministisk analys för hur EU reproducerar könsmaktordningen (eller för den delen underminerar densamma, om man nu skulle ha någon sådan analys).

Precis i början av texten nämns allmänt att rådande maktförhållanden ”på europeisk nivå är starkt institutionaliserade via Europeiska Unionen”. Det är allt vad könsmaktsanalys och feministisk förståelse som bjuds i texten. Vad det gäller konkreta krav nämns lite senare att våra alternativa samarbeten bland många andra saker också ska ”skydda [...] kvinnors rättigheter”, och under strategiska huvudlinjer vill man föra in ”Trafficking och prositunion ska bekämpas aktivt och kvinnors rättigheter ska stärkas på alla plan.” Utöver det nämns inte kvinnors situation och EU:s roll alls. Känns tunt för att vara ett feministiskt parti.

Det finns andra än jag som bättre skulle kunna artikulera en skarp sådan analys. Men jag vill lyfta fram några tendenser man kan notera när man tittar på EU som institution.

För det första så EU som institution reproducerar könsmaktordningen genom en konservativ ambition att reproducera traditionella normer, familjemönster och moral. Ett tydligt exempel är religiösa organisationers särställning, inskriven i Lissabonfördraget Artikel 17. Artikeln kräver att EU ska har en regelbunden dialog med religiösa organisationer och ”erkänna deras identitet och specifika bidrag”.

Det är också tydligt att den undermåliga kvinnorepresentationen i EU:s institutioner och i parlamentet är en indikator på att könsmaktsordningen har ett starkt fäste. Mansdominansen är kompakt, med mindre än en tredjedel kvinnor i parlamentet, 9 av 27 kommissionärer är kvinnor osv. En bidragande faktor är att maktcentralisering inom ramen för ett samhälle där män är överordnade – i sig är negativt för framflyttandet av kvinnors positioner.

Att EU:s marknadsfundamentalism och imperialism drabbar kvinnor hårdare än män är ytterligare en aspekt.

En grundläggande förståelse för hur en överstatlig institution som EU (precis som nationalstaten) är en del i repreducerandet av rådande maktförhållanden är viktigt för oss som ett politiskt parti. Det bör framgå tydligt i vårt partiprogram. Dels för att vi får ett bättre program om vi som säger hela sanningen (och som feministiskt parti inte missar könsaspekterna för en fråga), dels för att det spelar roll för vad vi sen kommer fram till för strategiska slutsatser.

Att säga att EU institutionaliserar könsmaktsordningen är inte samma sak som att vi inte kan se att vissa framsteg kan göras även inom ramen för den rådande (över-)statsbildingen. Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson skulle själv kunna vara beviset för att det går att få igenom vissa positiva förändringar när det kommer till synen på kvinnors rättigheter i EU. Det är klart det gör skillnad om ordföranden för europaparlamentets jämställdhetsutskott är en slovakisk abortmotståndare eller en skarp partikamrat. Men det gör inte att den grundläggande strukturen förändras. Att få igenom några förslag kan vara nog så viktigt ibland, men fördragen och den institutionaliserade maktordningen består för det.

Det finns positiva exempel på hur feminister i EU har lyckats kämpa sig till framsteg för kvinnor. Det är dock viktigt att se att Europeiska Unionen är skapad i en patriarkal värld av patriarkala intressen och är som sådan inte något neutralt organ. Könsmaktsordningen är institutionaliserad i EU.

Att inte acceptera det rådande – om EU-utträdet. Vänsterpartiet och EU del 3.

Gäller fortfarande

I denna, den tredje tredje delen av min serie inlägg om Vänsterpartiet och EU fortsätter jag med en av de mest omdiskuterade frågorna inför konressen. Det om det principiella ställningstagandet mot EU-medlemskapet och för utträde. En mycket omdiskuterad – men faktiskt sällan kontroversiell fråga i partiet. Utträdeskravet har alltjämt en väldigt stor uppslutning inom partiet (och i landet i stort skall tilläggas).

Urvattnandet av utträdeskravet
Många mig inkluderat såg programkommissionens ursprungliga förslag på ändringar i partiprogramet som ett försök att tona ned utträdeskravet. Skrivningar som att utträdeskravet kan lyftas om ”EU:s destruktiva utveckling förvärras” eller ”om det folkliga stödet för ett utträde växer”. Sågs som att argument att vi endast skulle lyfta utträdeskravet om något av dessa tillfällen skulle inträffa.

Det första argumentet känns tämligen verklighetsfrånvänt, inte minst efter textförslagets inledning om EU:s destruktiva roll idag. Förvärras? Räcker det inte med att den överstatliga unionen befäster klass- och könsorättvisor, upprätthåller dagens imperialistiska och klimatförstörande globala maktordning osv osv. Hur illa behöver det bli?

Det andra argumentet är torde också det helt främmande för ett politiskt parti. Det är en total abdikering från all opinonsbildande ambition. I vilken annan fråga skulle det vara okey att säga att ”om vi sätter oss och är tysta så kanske folk ändrar sig nån gång i framtiden, då kan vi börja prata igen”? Vad är det som säger att det folkliga stödet för ett utträde någonsin kommer att ändras, om det enda riksdagspartiet som lyfter utträdeskravet heter Sverigedemokraterna?

Programkommissionens har gett ett långt svar på samtliga motioner som rör uträdeskravet och kommit med ändringsförslag. Med hänvisning till att man blivit misstolkade och vill omformulera sig. Men man vill ha kvar skrivningen om att Svenskt utträde kan aktualiseras av den politiska utvecklingen eller om folkligt stöd för utträde växer. Det må la vara hänt att de är på två sätt som det kan komma att aktualiseras. Bara vi inte ser de som de två ända sätten.

Jag vill att kongressen ställer sig bakom ett mer skarpt och tydligt ställningstagande för att utträdeskravet är något vi ska driva som parti.

Utträdeskravet är dagsaktuellt
Det är viktigt att se att kritiken mot EU är något som de allra flesta i Sverige ställer sig bakom. Och att kravet på att Sverige direkt ska lämna EU stöds av oerhört många människor i Sverige (förvånansvärt många, med tanke på att vi varit medlemmar under så många år vid det här laget).

I Statistiska Centralbyråns senaste stora mätning av EU-opinionen i Sverige uppgav en stor andel ett mycket stort EU-motstånd. 11% av svenskarna vill för närvarande att Sverige skall införa Euron. 80% är emot. Stödet för EU medlemskapet som sådant minskar också, det är statistiskt säkerställt – men inte alls lika kraftigt. 47% är för medan circa 25 procent är uttalat emot. Dags för operation mobilisera motståndet någon? Vad sägs om att börjar med att organisera de 25% som är uttalat mot EU? Om Vänsterpartet exempelvis på allvar skulle agera för att få med häften av dessa EU-motståndare vore det nästintill revolutionerande för partiet och för kampen mot EU i Sverige.

EMU-sympatier 1997-2011 i procent. Källa: SCB.

Acceptera aldrig det rådande som självklart
Varför ska vi som ett parti med visioner om ett bättre samhälle någonsin acceptera den rådande situationen som något självklart och oföränderligt? När till och med grundlag (det i övrigt katastrofala) Lissabonfördraget innehåller en utträdesklasul för medlemsländer – har ju till och med EU-eliten resignerat för det faktum att länder inte är evighetsanslutna med definition.

Den dagen då vänsterpartiet ger upp kampen om att förändra samhället vi verkar i – det är dagen då vi förlorat vårt existensberättigande. Men den dagen lär inte komma. Jag är övertygad om att ingen vänsterpartikongress i världen kommer att få för sig att stryka utträdeskravet.

Överstatlighet är anti-demokratiskt. Vänsterpartiet och EU del 2.

Jag fortsätter min diskussion om vänsterpartiet och EU som jag inledde med inlägget Varför Europa? Om programrevidering och Europafixering. Vänsterpartiet och EU del 1. I detta inlägg fokuserar jag på ytterligare ett områden som jag motionerat om till Vänsterpartiets kongress 2012. Det rör brister i förslaget till nya skrivningar om EU i partiprogramert.

Otydlighet kring överstatligheten
I programkomissionens förslag till ny EU-text i Partiprogramet svävar man lite på målet vad det gäller överstatlighet.

Jag önskar att vi vore mer tydliga med ett ställningtagande mot överstatlighet i sig är fel.

När man läser programkommissionens ursprungsförslag blir man konfunderad av formuleringar som att partiet är för ”i huvudsak mellanstatliga” samarbete. Vad menas med i huvudsak? Överstatlighet ibland? För mig är överstatlighet motsatsen till demokrati. Ett folk som ovanifrån blir påtvingat ett beslut har blivit fråntagen sitt självbestämmande.

Överstatlighet handlar om att föra beslut bort från människor. När beslut fattas lång ifrån människor i överstatliga församlingar så urholkas demokratin. Beslut bör fattas så nära människor som möjligt. Vi organiserar oss i samhällen för att lösa gemensamma problem. Där har, vare sig vi vill eller inte, nationalstaten folklig legitimitet (på de håll i världen med nationalstater utan folklig legitimitet bör man göra om nationalstaterna, till exempel som i Öst-Timor eller Sydsudan). Med detta menar jag inte att nationella suveräniteten är absolut i alla lägen, ibland kan det vara nödvändigt att med FN-mandat kan gå in och sära på stridande parter, eller skydda civila i ett enskilt land – men det är en annan sak, och en annan debatt.

Efter motionsbehandligen av programkommissionen har förslaget förbättrats något. Men tar jag tycker fortfarande det saknas en principiellt tydligt ställningstagande mot överstatlighet. Det skrivningar som föreslås lämnar frågan öppet för tolkning. Som jag tolkar programkommissionen så ser man det som stundtals progressivt med överstatliga lösningar – exempelvis inom miljöområdet med skrivningar som ”kan Vänsterpartiet vara positivt till bindande miniminivåer – även på europeisk nivå – på dessa begränsade områden”. För vänstern tror jag det är ett misstag att ha en inställning som går ut på att vi kan tänka oss att köpa, eller till och med vara drivande för överstatlighet inom vissa områden – bara det är områden som vi tycker är viktiga. Det öppnar upp för en allt för ”pragmatisk” EU-inställning där man ena dagen kritiserar EU:s statsbildningsambitioner – och andra dagen verkar för att expandera EU:s befogenheter.

Att stora globala miljöfrågor måste lösas internationellt är inte samma sak som att vissa överstatliga lösningar är det som är nyckeln. Tvärt om, så är jag övertygad som att man inte åstadkommer reella förankrade förändringar i länder genom att tvinga på saker ovanifrån med direkt överstatlighet. Det är viktigt att komma ihåg vad överstatlighet är. Att ett antal länder kommer överens om något och gemensamt skriver under en konvention, ett protokoll eller ett avtal – det är inte i sig något överstatligt.

Jag hoppas ombuden på kongressen noggrant läser inkomna förslag och tar ställning mot överstatliggeten som sådan.

Varför flagga med något annat än EU-flaggan nu för tiden?

Varför Europa? Om programrevidering och Europafixering. Vänsterpartiet och EU del 1.

I januari nästa år samlas Vänsterpartiet till kongress. En kongress där synen på Europeiska Unionen är en av de politiska huvudpunkterna på dagordningen. Vänsterpartiet, den enda större vänsterkraften i Sverige som fortfarande kämpar mot EU-projektet ska debattera, ompröva och utveckla synen på EU. (Och JA: det vänsterparti som exempelvis i Sveriges näst största stad samlar bortåt var tionde väljare bakom sig kan inte betecknas som något annat än en större vänsterkraft i Sverige. Hur gärna motståndarna än vill marginalisaera partiet, och hur mycket det dåliga självförtroendet än skaver på medlemsmötena.)

När jag hörde synen på EU skulle debatteras blev jag direkt lite orolig. I dagens politiska klimat får man som vänsteraktivist onda aningar så fort någon nämner ord som att ”vi måste ompröva vår politik”. Speciellt när det gäller principiella frågor låter det särskilt illavarslande (oavsett om det rör EU-utträde, kampen för sex timmars arbetsdag eller kärnkraftmotståndet). Oftast betyder ”omprövning” detsamma som ”anpassning till rådande hegemoni”. En förskjutning beroende på det rådande maktförhållandet mellan arbete och kapital, som nu när kapitalets maktövertag förnärvarande känns in på bara skinnet inte känns lockande.

Partiets programkommission har lagt förslag ett förslag på ny partiprogramstext om EU. Jag får nog säga att mina farhågor om urvattning delvis besannats – även om det kan låta oförtjänt mot kamraterna som lagt förslaget (det nya förslaget har trots allt goda intentioner och avser inte att göra någon total omkullkastning av rådande uppfattning). Jag tycker det finns stora brister i förslaget till ny EU-text. Brister som till viss del har minskat efter motionsbehandlingen – men likväl finns de kvar. När jag läst förslaget och skrivit motioner har jag främst funderat kring fyra områden som jag här tänkte ta upp i en serie blogginlägg. Jag lämnar viktig mycket viktigt därhän (som analysen av EU som kapitalets union) och fokuserar på dessa områden som jag tycker pekar på vissa grundläggande frågeställningar som jag hoppas att kongressen kommer lyfta upp och debattera.

Fixeringen vid Europa

En alleuropeiskt fästning är också ett "fort-europa"

En ambition i textförslaget är att visa på partiets alternativ till EU. Jag har inget principiellt emot att man gör det, mer än att det för mig är en ganska tydlig eftergift mot EU-förespråkarna. Det tycks som att man köpt premissen att det är vänstern som är svaret skyldigt. Att det är vänstern som ska komma med svar på alternativa insitutionsbyggen mot kapitalets densamma.

Nåväl. Detta gör man genom att flera gånger trycka på att vi vill ha ett annat Europeiskt samarbete. Man kan läsa formuleringar som: ”vänsterpartiet verkar […] för ett i grunden annorlunda alleuropeiskt samarbete”. ”vänsterpartiet vill i första hand se ett eller flera i huvudsak mellanstatliga och gärna alleuropeiska samarbeten”, ”även länder som gränsar till Europa eller av andra skäl har nära relationer till Europa bör ges möjlighet att organisera samarbeten på jämlika grunder”.

Jag ifrågasätter starkt denna Europafixering. Vad är det egentligen som säger att ”alleuropeiska” samarbeten vore den naturliga utgångspunkten? Vad är det som gör samarbeten mellan ca 50 europeiska länder bättre än samarbeten mellan de 27 länder som nu ingår i EU? Vad är egentligen hela Europa? Vad gör den till enheten som skall enas? Och vad är det som gör just Europa till den giva legitima basen för samarbeten? Det är problematiskt att slå fast att vårt alternativ till EU är alleuropeiska samarbeten, hur mellanstatliga de än är. Vidare tycker jag det är problematiskt att skriva om att ”länder som gränsar till Europe” eller har ”nära relationer” bör få vara med, att ”Europa och Syd och Öst” ska ha fredliga relationer, att man ska stärka ”fredliga relationer mellan Europa och andra regioner”.

Utgångspunkten tycks vara att ett slags mjukt Fort Europa där vissa just utanför murarna kan få vara med – och där murarna såklart inte alls ska vara så hårda. Men likväl utgår man från ett geografiskt område som en naturlig uppdelning mellan människor och folk. Jag vill se mer öppna alternativ. Om ett sådant fokus på alleuropa skulle förverkligas på riktigt skulle det med stor sannolikhet att cementera en centrum och periferi uppdelning. Jag vill se alternativ som skapas utifrån vilken fråga det är som man ska samarbeta mellanstatligt kring. Är frågan miljön i Östersjön – då är ett samarbete mellan länder runt just östersjön det vettiga. Är frågan klimatpolitik är det vettigt att få med länder från runt om i världen bortom Europas geografi. Är det helt otänkbart att samla progressiva länder från Afrika, Sydamerika, Asien och Europa i ett mellanstatligt samarbete? Nej, länder behöver inte geografiskt var placerade brevid varandra för att få till produktiva samarbeten.

Det är självklart ska vänsterpartiet och vänstern i stort verka för solidariska, fredliga och jämlika relationer mellan alla länder och regioner. Som en motvikt till rådande imperialism och utsugning, och som ett sätt att stärka vänstern. Skapa en starkare solidarisk socialistisk och feministisk kamp i världen. Man kan kalla det ”Väst, Syd och Öst”, man kan kalla det centrum och periferi, man kan kalla det I-länder och U-länder… I programförslaget och i min motion till kongressen används begrepp som ”Väst” och ”Syd och Öst”. Själv tycker jag de är förlegade begrepp, men de tycks vara den rådande vokabulären. Även om jag själv helst använder mig om centrum-periferi begreppen då beroende och utsugning inte behöver handla om relationer enligt kompassriktningar på en jordglob. Det viktigaste är inte begreppen. Men i en värld utan EU blir det inte intressant att prata om just Europa kontra Syd och Öst.

Programkommissionen svarar min motion med att de är överens med motion B18 om att internationella samarbeten inte ska begränsas till Europa. De föreslår också att bifalla några av mina ändringsförslag. De menar håller sig dock ändå fast vid Europa-idén. Med hänvisning till att det pågår regionaliseringsprocesser i hela världen – som Sverige borde erkänna och vara med i och verka inom.

Man skriver bland annat: Detta bland annat som en följd av och som ett svar på kapitalets internationaliserings- och regionaliseringsprocesser. Den av dessa processer som Sverige – på grund av den ekonomiska sammanflätningen och det korsvisa ägandet av kapital i Europa, men också på grund av Sveriges geografiska, kulturella och politiska placering i världen – mest aktivt har att förhålla sig till, är den europeiska. Vare sig vi vill det eller inte.

Det nya programförslaget trycker dock mycket tydligare än det gamla, just på vikten av att Sverige som ”insider” i denna regionaliseringsprocess, bör verka kraftfullt och medvetet just för att bryta med Europas exploaterande och dominerande relationer till fattigare regioner. Men det görs bäst om vi faktiskt förhåller oss till att vi är en del av Europa. Inte genom att förtränga detta faktum.

Man köper ett gammalt postulat om att det är bättre att vara en del av processer och försöka styra dem än att försöka verka utanför dessa. Hur många gånger har man inte hört det i EMU-debatter? Ja, visst ska vi verka inom EU när vi är med där. Men EU är som sagt inte Europa. Men om vi nu ska tänka hur vårt alternativ till EU ska ut – varför ska vi då förhålla oss till rådande regionaliseringsprocesser? Och hur kulturellt sammanbundet är egentligen Europa kontra resten av världen? De rådande internationaliseringsprocesserna och öppnar minst lika mycket (om inte mer) för samarbeten över kontinentgränser.

Kort sagt: När borgare i största allmänhet roppar ut sitt ”JA till Europa”! Borde vårt svar inte vara ”Ja, men bara om alla i Europa får va med!”… utan snarare ”Varför Europa?” Sen kan vi börja bygga alternativ som består av internationell solidaritet och mellanstatligt och mellanfolkliga samarbeten.”

Den som vill läsa min motion och programkommissionens svar kan ladda ner kongresshäftena och slå upp motion B18.

Fortsättning följer i framtida inlägg

Drömmen om sänkta reallöner

Idag har en ny rapport ”Lägstalöner och den svenska modellen” lanserats av Handelsanställdas förbund som genererat visst massmedialt genomslag. Kontentan är egentligen inte ny, men viktig: Sänkta arbetsgivaravgifter för anställda under 26 år har inte gjort att fler unga anställts. Antalet arbetande timmar för ungdomar 18-26 år har minskat under de senaste åren.

Det borde inte komma som en överraskning (andra analyser har lyft fram samma resultat), men det en viktig gärning att avslöja regeringens politik och falska retorik. Sänkta arbetsgivaravgifter, eller deras motsvarighet – lägre löner sänker inte någon arbetslöshet. I grunden handlar det inte om kostnadsproblem som gör att arbetsköpare inte anställer ung arbetskraft. I maj släppte LO en annan rapport ”Lägstlöner, lönespridning och arbetslöshet bland unga vuxna” med en internationell jämförelse som inte går att misstolka. Det finns inget statistiskt belägg för något samband mellan lägstalönenivåerna och arbetslösheten.

När regeringen genomför en reform där 14 miljarder kronor skänks till företag med unga anställda, genom en rabatt på arbetsgivaravgifterna, använder man en retorik som bygger på att det ska skapa jobb. Men i praktiken är det dels en en gåva till Svenskt näringsliv för att öka profiten här och nu, dels en del i en långsiktig strategi för sänkta reallöner i Sverige. Hög arbetslöshet har blivit ett slagträ för regeringen att använda mot arbetsrätten, en ursäkt för skattesänkningar för företagen och en täckmantel för att få driva på för drömmen om lägre löner och etableringen av nya låglönemarknader.

Sådan är kapitalismen. Kapitalismens principer om ständig jakt på högre exploatering av arbetarna och större mervärde åt kapitalisterna. Högerregeringen är vad man alltid varit – kapitalägarnas politiska utskott. Man kämpar för att fördjupa klassamhället, för att öka på den härskande klassens makt och resurser på bekostnad av den arbetande klassen.

Rapporter:
* Handlesanställdas förbund: Lägstalöner och den svenska modellen
* LO: Lägstlöner, lönespridning och arbetslöshet bland unga vuxna

 

Vissa enstaka ungdomar tjänar på sänkta ungdomslöner. Men inte är det den arbetande klassens ungdomar... och lägre ungdomsarbetslöshet blir det inte.